eli'n

Jag vaknar på morgonen, och precis när jag slår upp mina ögonen, kommer den ruskiga ångesten. Jag vill inte gå upp, jag vill bara krypa ner under täcket igen och sova vidare, sova bort några månader och vakna igen, och att allt ska vara bra igen. Vad är det för fel på mig? Hur kan man sakna en person så mycket, det handlar inte om att gå vidare eller något sånt. Det är bara det att denna saknaden, den är helt otrolig. Så fort jag tänker på honom, börjar hjärtat dunka , ibland känns det som om det ska hoppa ut!

Jag har HELA tiden sagt till mig att jag inte ska låta något eller någon trycka ner mig, men just nu är det mig själv jag sviker, ingen annan.. bara mig själv.

Så för er som vill känna lite saknad, säg bara till.. Jag delar mer än gärna med mig, för jag har nog så det räcker till hela sveriges befolkning.